Avundsjukt slungas min blick mot det oformliga.
Du håller alla färger, alla dofter, alla rosors blad
Jag är blek i din närhet
Ändock strävar jag efter att i mitt förruttnande skal uppnå
Ett slags lugn.
Jag gräver en grop för att sova,
men i högen som bildats bredvid
Vrider sig en halv mask demonstrativt
Som för att visa sin oändliga plåga för det mänskliga ögat
Åter kommer du nära.
Min avundsjuka växer sig stark
Riv upp min köttsliga lekamen och låt min ande rida likt en svala
Ty här finns endast en vaggande gås på stenig mark
I en grop
Vid en lidande mask.