șĘșĘߣ

șĘșĘߣShare a Scribd company logo

Romantiken

‱Download as PPTX, PDF‱
‱
A
andreaswass

Romantiken

1 of 23
Download to read offline
Romantiken
Älvkungen Vem rider sĂ„ sent i stormens dĂ„n? En fader det Ă€r med sin spĂ€de son. och gossen har det sĂ„ gott pĂ„ hans arm: den kĂ€nns sĂ„ fast, och hans famn Ă€r varm. Min son, varför döljer du rĂ€dd din syn Ă€lvkungen, far, dĂ€r i skogens bryn, Ă€lvkungen med krona och slĂ€p du vĂ€l ser?- Ett töcken, min son, och intet mer! ”Du vĂ€na barn, kom, följ mig Ă„t! Av mig fĂ„r du lĂ€ra mĂ„ng lek och lĂ„t. Av brokiga blommor stĂ„r stranden full, min moder skall klĂ€ dig i skrudar av gull." Wer reitet so spĂ€t durch Nacht und Wind? Es ist der Vater mit seinem Kind; Er hat den Knaben wohl in dem Arm, Er faßt ihn sicher, er hĂ€lt ihn warm. Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht? Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht? Den Erlenkönig mit Kron’ und Schweif? Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif. " Du liebes Kind, komm, geh mit mir! Gar schöne Spiele spiel’ ich mit dir; Manch’ bunte Blumen sind an dem Strand, Meine Mutter hat manch gĂŒlden Gewand.“
Älvkungen Mein Vater, mein Vater, und hörest du nicht, Was Erlenkönig mir leise verspricht? - Sei ruhig, bleibe ruhig, mein Kind, In dĂŒrren BlĂ€ttern sĂ€uselt der Wind. - "Willst feiner Knabe du mit mir geh'n? Meine Töchter sollen dich warten schön, Meine Töchter fĂŒhren den nĂ€chtlichen Reihn Und wiegen und tanzen und singen dich ein.“ Mein Vater, mein Vater, und siehst du nicht dort Erlkönigs Töchter am dĂŒsteren Ort? - Mein Sohn, mein Sohn, ich seh' es genau: Es scheinen die alten Weiden so grau. - Min far, min far, du hör vĂ€l Ă€ndĂ„, vad Ă€lvakungen lovar mig fĂ„?- Var lugn, var lugn, min Ă€lskade pilt!- I vissna löven susar det milt. ”Kom, fagra gosse, kom följ mig blott! Mina döttrar vĂ„rda dig ömt och gott. Mina döttrar, de svinga i ring var natt och vagga och söva dig in min skatt."- Min far, min far, du ser dĂ„ vĂ€l nog Ă€lvkungens döttrar i dyster skog?- Min son, min son, nu ser jag det gott: De gamla pilar skymta sĂ„ grĂ„tt.-
Älvkungen „Ich liebe dich, mich reizt deine schöne Gestalt, Und bist du nicht willig, so brauch ich Gewalt!“ Mein Vater, mein Vater, jetzt faßt er mich an, Erlkönig hat mir ein Leids getan. - Dem Vater grauset's, er reitet geschwind, Er hĂ€lt in den Armen das Ă€chzende Kind, Erreicht den Hof mit MĂŒhe und Not, In seinen Armen das Kind war tot. "Din fĂ€gring mig lockar, jag har dig sĂ„ kĂ€r, jag tar dig med vĂ„ld, om ej villig du Ă€r." - Min far, min far, han hĂ„rt i mig tar, Ă€lvkungen gjort mig sĂ„ illa, far! Sin hĂ€st han rysande sporrar i hast och hĂ„ller det kvidande barnet fast. Sin gĂ„rd omsider nĂ„r han med nöd. DĂ„ lĂ„g i hans armar gossen död.
SamhĂ€llet omkring Ă„r 1800  Franska revolutionens (1789) krav pĂ„ frihet och jĂ€mlikhet hade slutat i blodigt skrĂ€ckvĂ€lde.  Det gamla jordbrukssamhĂ€llet börjar ersĂ€ttas av ett industrisamhĂ€lle.  StĂ„ndssamhĂ€llet övergĂ„r i ett klassamhĂ€lle.  Kyrkans roll minskar drastiskt inom politik och kultur (sekularisering).  Höjda röster för nationell sammanhĂ„llning (ett folk, en nation), dvs. mot politiska imperier.
Kritik av det gamla (upplysningsidĂ©erna) Empirism, rationalism, optimism, utilism (erfarenhet, förnuft, framtidstro) Klassiska ideal och motiv Den subjektiva kĂ€nslan (kĂ€nslans genombrott – förromantiken)
Förromantiken  Rousseau: den subjektiva kĂ€nslan före det logiska förstĂ„ndet. Att lĂ€mna ut sitt jag. (runt Ă„r 1750)  Unga i Tyskland (1770-tal) tog intryck av Rousseau  FrĂ„n förnuft  kĂ€nslomĂ€ttad lyrik  Mot upplysningens förnuftstro och fransk-klassiska ideal
 Dragning till en natur i uppror (stormiga hav, landskap i skymning, mĂ„nsken, dimma)  Det ursprungliga  Skalden, geniet, skapar sjĂ€lv sina regler  Brevformen (det subjektiva uttrycket)
Romantiken
Romantiken
Romantiken
 Johann Wolfgang von Goethe (1749- 1832) Den unge Werthers lidanden (1774)  brevroman  bygger pĂ„ egna upplevelser  kĂ€nslomĂ€ttat uttryck, svallande/starka kĂ€nslor och förstĂ€rkningar i naturen
Vandrarens nattsĂ„ng Über allen Gipfeln ist Ruh’, in allen Wipfeln spĂŒrest du kaum einen Hauch. Die Vöglein schweigen, schweigen im Walde. Warte nur, warte nur, balde ruhest du auch. Warte nur, warte nur, balde ruhest du auch. Över alla berg rĂ„der frid och i trĂ€dens topp anar du ett stilla sus. SmĂ„ fĂ„glar tystnar, tystnar i skogen. VĂ€nta blott, vĂ€nta blott, snart vilar Ă€ven du. VĂ€nta blott, vĂ€nta blott, snart vilar Ă€ven du.
Vildros Sah ein Knab' ein Röslein stehn, Röslein auf der Heiden, War so jung und morgenschön, Lief er schnell es nah zu sehn, Sah's mit vielen Freuden. Röslein, Röslein, Röslein rot, Röslein auf der Heiden. Knabe sprach: "Ich breche dich, Röslein auf der Heiden." Röslein sprach: "Ich steche dich, Dass du ewig denkst an mich, Und ich will's nicht leiden." Röslein, Röslein, Röslein rot, Röslein auf der Heiden. Gossen sÄg en vildros stÄ, Vildros röd pÄ ljungen. Strax han sprang att henne fÄ, Hon var tÀck att se uppÄ, Morgonfrisk utsprungen. Vildros, vildros, vildros röd, Vildros röd pÄ ljungen. Gossen sade: jag bryter dig, Vildros röd pÄ ljungen! Vildros sade: jag sticker dig, SÄ du sent skall glömma mig -- TÄl ej sÄ bli tvungen. Vildros, vildros, vildros röd, Vildros röd pÄ ljungen.
Vildros Und der wilde Knabe brach 's Röslein auf der Heiden. Röslein wehrte sich und stach, Half ihm doch kein Weh und Ach, Musst es eben leiden. Röslein, Röslein, Röslein rot, Röslein auf der Heiden. Men han bröt, trots ack och ve, Vildros röd pÄ ljungen. Hur hon stack, det mÄste ske Att Àndock hon fick sig ge, Var sÄ illa tvungen. Vildros, vildros, vildros röd, Vildros röd pÄ ljungen.
Romantiken Bygger mer pĂ„ filosofisk Ă„skĂ„dning Immanuel Kant: Kritik av det rena förnuftet (1781).  FörnuftstĂ€nkandet begrĂ€nsas av vad vĂ„ra sinnen kan uppfatta och av vĂ„rt tĂ€nkande. Om verkligenheten bakom dessa företeelser vet vi inget. Vi kan inte veta nĂ„got om ’tinget i sig’.  Diktverket behöver inte tjĂ€na nĂ„gon nytta. En fri vĂ€rdering av det sköna. En blomma kan t.ex. ha en högre grad av skönhet Ă€n ett nyttigt föremĂ„l.
Platons idĂ©vĂ€rd – om en högre verklighet  mĂ€nniskan har ett dunkelt minne i sjĂ€len av idĂ©vĂ€rlden, en lĂ€ngtan tillbaka  kan fĂ„ kontakt genom fantasin, inte förstĂ„ndet  diktaren – den enda som har kontakt med idĂ©vĂ€rlden, ett geni
Den romantiska texten  Förnyelse av motiv  naturen  kĂ€nslor  lĂ€ngtan bort (eskapism) ’DĂ€r du inte Ă€r, dĂ€r Ă€r lyckan’ till en annan vĂ€rld: till idĂ©vĂ€rlden, till fjĂ€rran lĂ€nder, till förgĂ„ngna tider (medeltiden), till sagomotiv/mytologi, till natten, mystik, drömliv, det skrĂ€mmande och gĂ„tfulla  skrĂ€ckromantik  Versform  friare form, t.ex. blankvers som tidigare uppfattats som vulgĂ€r
 FrĂ„n repertoar till verk  mer spontan diktning  frĂ„n diktarens personlighet & erfarenhet  Ett verk som en helhet  Fantasi vs. Logik  avskaffar texten som logisk tankegĂ„ng  visioner, drömmar, bilder
Upplysningen vs. RomantikenSyn pÄ Upplysningen Romantiken Samtiden Optimistisk Pessimistisk Framtiden Optimistisk Pessimistisk Historien Negativ Positiv Vad som Àr vÀrdefullt Det praktiskt tillÀmpbara Det vackra Vetenskapen Mycket positiv Positiv MÀnniskan JÀmlik JÀmlik Religion Relativt negativ, alt. sekulÀr Positiv, sekulÀr Den andre Civilisera Fascinerande Förnuft Stor tilltro Liten tilltro KÀnsla Liten tilltro Stor tilltro Naturen Farlig, nyttig Vacker, underbar
Byron och Shelly x 2
Geijer Vid femton Ă„rs Ă„lder blef stugan mig trĂ„ng, DĂ€r jag bodde med moder min. Att vakta pĂ„ gettren blef dagen mig lĂ„ng; Jag bytte om hĂ„g och sinn’. Jag drömde, jag tĂ€nkte jag vet icke hvad, Jag kunde som förr ej mer vara glad Uti skogen. Med hĂ€ftigt sinne pĂ„ fjĂ€llet jag sprĂ„ng, Och sĂ„g i det vida haf. Mig tycktes sĂ„ ljuflig böljornas sĂ„ng, DĂ€r de gĂ„ i det skummande haf. De komma frĂ„n fjerran, fjerran land, Dem hĂ„lla ej bojor, de kĂ€nna ej band Uti hafvet.
Stagnelius

More Related Content

Romantiken

  • 2. Älvkungen Vem rider sĂ„ sent i stormens dĂ„n? En fader det Ă€r med sin spĂ€de son. och gossen har det sĂ„ gott pĂ„ hans arm: den kĂ€nns sĂ„ fast, och hans famn Ă€r varm. Min son, varför döljer du rĂ€dd din syn Ă€lvkungen, far, dĂ€r i skogens bryn, Ă€lvkungen med krona och slĂ€p du vĂ€l ser?- Ett töcken, min son, och intet mer! ”Du vĂ€na barn, kom, följ mig Ă„t! Av mig fĂ„r du lĂ€ra mĂ„ng lek och lĂ„t. Av brokiga blommor stĂ„r stranden full, min moder skall klĂ€ dig i skrudar av gull." Wer reitet so spĂ€t durch Nacht und Wind? Es ist der Vater mit seinem Kind; Er hat den Knaben wohl in dem Arm, Er faßt ihn sicher, er hĂ€lt ihn warm. Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht? Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht? Den Erlenkönig mit Kron’ und Schweif? Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif. " Du liebes Kind, komm, geh mit mir! Gar schöne Spiele spiel’ ich mit dir; Manch’ bunte Blumen sind an dem Strand, Meine Mutter hat manch gĂŒlden Gewand.“
  • 3. Älvkungen Mein Vater, mein Vater, und hörest du nicht, Was Erlenkönig mir leise verspricht? - Sei ruhig, bleibe ruhig, mein Kind, In dĂŒrren BlĂ€ttern sĂ€uselt der Wind. - "Willst feiner Knabe du mit mir geh'n? Meine Töchter sollen dich warten schön, Meine Töchter fĂŒhren den nĂ€chtlichen Reihn Und wiegen und tanzen und singen dich ein.“ Mein Vater, mein Vater, und siehst du nicht dort Erlkönigs Töchter am dĂŒsteren Ort? - Mein Sohn, mein Sohn, ich seh' es genau: Es scheinen die alten Weiden so grau. - Min far, min far, du hör vĂ€l Ă€ndĂ„, vad Ă€lvakungen lovar mig fĂ„?- Var lugn, var lugn, min Ă€lskade pilt!- I vissna löven susar det milt. ”Kom, fagra gosse, kom följ mig blott! Mina döttrar vĂ„rda dig ömt och gott. Mina döttrar, de svinga i ring var natt och vagga och söva dig in min skatt."- Min far, min far, du ser dĂ„ vĂ€l nog Ă€lvkungens döttrar i dyster skog?- Min son, min son, nu ser jag det gott: De gamla pilar skymta sĂ„ grĂ„tt.-
  • 4. Älvkungen „Ich liebe dich, mich reizt deine schöne Gestalt, Und bist du nicht willig, so brauch ich Gewalt!“ Mein Vater, mein Vater, jetzt faßt er mich an, Erlkönig hat mir ein Leids getan. - Dem Vater grauset's, er reitet geschwind, Er hĂ€lt in den Armen das Ă€chzende Kind, Erreicht den Hof mit MĂŒhe und Not, In seinen Armen das Kind war tot. "Din fĂ€gring mig lockar, jag har dig sĂ„ kĂ€r, jag tar dig med vĂ„ld, om ej villig du Ă€r." - Min far, min far, han hĂ„rt i mig tar, Ă€lvkungen gjort mig sĂ„ illa, far! Sin hĂ€st han rysande sporrar i hast och hĂ„ller det kvidande barnet fast. Sin gĂ„rd omsider nĂ„r han med nöd. DĂ„ lĂ„g i hans armar gossen död.
  • 5. SamhĂ€llet omkring Ă„r 1800  Franska revolutionens (1789) krav pĂ„ frihet och jĂ€mlikhet hade slutat i blodigt skrĂ€ckvĂ€lde.  Det gamla jordbrukssamhĂ€llet börjar ersĂ€ttas av ett industrisamhĂ€lle.  StĂ„ndssamhĂ€llet övergĂ„r i ett klassamhĂ€lle.  Kyrkans roll minskar drastiskt inom politik och kultur (sekularisering).  Höjda röster för nationell sammanhĂ„llning (ett folk, en nation), dvs. mot politiska imperier.
  • 6. Kritik av det gamla (upplysningsidĂ©erna) Empirism, rationalism, optimism, utilism (erfarenhet, förnuft, framtidstro) Klassiska ideal och motiv Den subjektiva kĂ€nslan (kĂ€nslans genombrott – förromantiken)
  • 7. Förromantiken  Rousseau: den subjektiva kĂ€nslan före det logiska förstĂ„ndet. Att lĂ€mna ut sitt jag. (runt Ă„r 1750)  Unga i Tyskland (1770-tal) tog intryck av Rousseau  FrĂ„n förnuft  kĂ€nslomĂ€ttad lyrik  Mot upplysningens förnuftstro och fransk-klassiska ideal
  • 8.  Dragning till en natur i uppror (stormiga hav, landskap i skymning, mĂ„nsken, dimma)  Det ursprungliga  Skalden, geniet, skapar sjĂ€lv sina regler  Brevformen (det subjektiva uttrycket)
  • 12.  Johann Wolfgang von Goethe (1749- 1832) Den unge Werthers lidanden (1774)  brevroman  bygger pĂ„ egna upplevelser  kĂ€nslomĂ€ttat uttryck, svallande/starka kĂ€nslor och förstĂ€rkningar i naturen
  • 13. Vandrarens nattsĂ„ng Über allen Gipfeln ist Ruh’, in allen Wipfeln spĂŒrest du kaum einen Hauch. Die Vöglein schweigen, schweigen im Walde. Warte nur, warte nur, balde ruhest du auch. Warte nur, warte nur, balde ruhest du auch. Över alla berg rĂ„der frid och i trĂ€dens topp anar du ett stilla sus. SmĂ„ fĂ„glar tystnar, tystnar i skogen. VĂ€nta blott, vĂ€nta blott, snart vilar Ă€ven du. VĂ€nta blott, vĂ€nta blott, snart vilar Ă€ven du.
  • 14. Vildros Sah ein Knab' ein Röslein stehn, Röslein auf der Heiden, War so jung und morgenschön, Lief er schnell es nah zu sehn, Sah's mit vielen Freuden. Röslein, Röslein, Röslein rot, Röslein auf der Heiden. Knabe sprach: "Ich breche dich, Röslein auf der Heiden." Röslein sprach: "Ich steche dich, Dass du ewig denkst an mich, Und ich will's nicht leiden." Röslein, Röslein, Röslein rot, Röslein auf der Heiden. Gossen sĂ„g en vildros stĂ„, Vildros röd pĂ„ ljungen. Strax han sprang att henne fĂ„, Hon var tĂ€ck att se uppĂ„, Morgonfrisk utsprungen. Vildros, vildros, vildros röd, Vildros röd pĂ„ ljungen. Gossen sade: jag bryter dig, Vildros röd pĂ„ ljungen! Vildros sade: jag sticker dig, SĂ„ du sent skall glömma mig -- TĂ„l ej sĂ„ bli tvungen. Vildros, vildros, vildros röd, Vildros röd pĂ„ ljungen.
  • 15. Vildros Und der wilde Knabe brach 's Röslein auf der Heiden. Röslein wehrte sich und stach, Half ihm doch kein Weh und Ach, Musst es eben leiden. Röslein, Röslein, Röslein rot, Röslein auf der Heiden. Men han bröt, trots ack och ve, Vildros röd pĂ„ ljungen. Hur hon stack, det mĂ„ste ske Att Ă€ndock hon fick sig ge, Var sĂ„ illa tvungen. Vildros, vildros, vildros röd, Vildros röd pĂ„ ljungen.
  • 16. Romantiken Bygger mer pĂ„ filosofisk Ă„skĂ„dning Immanuel Kant: Kritik av det rena förnuftet (1781).  FörnuftstĂ€nkandet begrĂ€nsas av vad vĂ„ra sinnen kan uppfatta och av vĂ„rt tĂ€nkande. Om verkligenheten bakom dessa företeelser vet vi inget. Vi kan inte veta nĂ„got om ’tinget i sig’.  Diktverket behöver inte tjĂ€na nĂ„gon nytta. En fri vĂ€rdering av det sköna. En blomma kan t.ex. ha en högre grad av skönhet Ă€n ett nyttigt föremĂ„l.
  • 17. Platons idĂ©vĂ€rd – om en högre verklighet  mĂ€nniskan har ett dunkelt minne i sjĂ€len av idĂ©vĂ€rlden, en lĂ€ngtan tillbaka  kan fĂ„ kontakt genom fantasin, inte förstĂ„ndet  diktaren – den enda som har kontakt med idĂ©vĂ€rlden, ett geni
  • 18. Den romantiska texten  Förnyelse av motiv  naturen  kĂ€nslor  lĂ€ngtan bort (eskapism) ’DĂ€r du inte Ă€r, dĂ€r Ă€r lyckan’ till en annan vĂ€rld: till idĂ©vĂ€rlden, till fjĂ€rran lĂ€nder, till förgĂ„ngna tider (medeltiden), till sagomotiv/mytologi, till natten, mystik, drömliv, det skrĂ€mmande och gĂ„tfulla  skrĂ€ckromantik  Versform  friare form, t.ex. blankvers som tidigare uppfattats som vulgĂ€r
  • 19.  FrĂ„n repertoar till verk  mer spontan diktning  frĂ„n diktarens personlighet & erfarenhet  Ett verk som en helhet  Fantasi vs. Logik  avskaffar texten som logisk tankegĂ„ng  visioner, drömmar, bilder
  • 20. Upplysningen vs. RomantikenSyn pĂ„ Upplysningen Romantiken Samtiden Optimistisk Pessimistisk Framtiden Optimistisk Pessimistisk Historien Negativ Positiv Vad som Ă€r vĂ€rdefullt Det praktiskt tillĂ€mpbara Det vackra Vetenskapen Mycket positiv Positiv MĂ€nniskan JĂ€mlik JĂ€mlik Religion Relativt negativ, alt. sekulĂ€r Positiv, sekulĂ€r Den andre Civilisera Fascinerande Förnuft Stor tilltro Liten tilltro KĂ€nsla Liten tilltro Stor tilltro Naturen Farlig, nyttig Vacker, underbar
  • 22. Geijer Vid femton Ă„rs Ă„lder blef stugan mig trĂ„ng, DĂ€r jag bodde med moder min. Att vakta pĂ„ gettren blef dagen mig lĂ„ng; Jag bytte om hĂ„g och sinn’. Jag drömde, jag tĂ€nkte jag vet icke hvad, Jag kunde som förr ej mer vara glad Uti skogen. Med hĂ€ftigt sinne pĂ„ fjĂ€llet jag sprĂ„ng, Och sĂ„g i det vida haf. Mig tycktes sĂ„ ljuflig böljornas sĂ„ng, DĂ€r de gĂ„ i det skummande haf. De komma frĂ„n fjerran, fjerran land, Dem hĂ„lla ej bojor, de kĂ€nna ej band Uti hafvet.